Det finns vissa stunder då jag verkligen inser att jag saknar dig. Men jag blir faktiskt förbannad på mig själv, varför saknar jag egentligen dig? Sen inser jag att vi gjorde så mycket tillsammans, gick igenom mycket, stöttade varandra, pratade i telefon 100 gånger om dagen och vi hittade på mycket skoj. Då är det egentligen inte så konstigt att jag saknar dig, eller?
Nu när jag går igenom den lyckliga perioden av mitt liv, bär ett liv i magen och hela mitt liv förändras, så saknar jag dig grymt! Jag saknar våra samtal, dina kramar och ditt skratt. Jag hade behövt dig nu!
Sen kommer jag på varför vi inte har varandra, vi gled åt olika håll. Var det rätt val av dig? Var det rätt val av mig?
Jag kommer nog alltid att undra och jag kommer nog aldrig att förstå varför du gjorde som du gjorde. Jag skulle väldigt gärna veta, så att jag hade kunnat förlåta och gå vidare, men jag tror inte att jag skulle klara av det. Inte efter det som hände sist.
Jag kommer alltid att tänka på dig och hur du mår. Jag kommer alltid att vara orolig för dig och bry mig om dig. Även om jag egentligen inte vill det, men det är inget jag kan hjälpa. Du dyker upp i mitt minne, på alla miljoner bilder jag har och saker som jag hittar på påminner mig om dig. Sen undrar jag om du ibland tänker på mig? Vad tänker du egentligen då? Saknar du vår vänskap, saknar du oss?

Usch ja alla dessa tankar!


/Denise