Jag börjar förstå mer och mer att det som har varit nog aldrig kommer att komma tillbaka. Det känns ganska så tungt men vad ska man göra? Man måste lämna det som varit bakom sig och blicka framåt. Man kan inte leva i det förflutna!
Jag har väldigt blandade känslor och ibland vet jag inte vad jag ska göra, säga eller hur jag ska vara. Vissa dagar känns det mycket bättre och att allt är på väg att bli bra medans andra dagar känner jag att jag inte orkar. Man får helt enkelt lämna det till framtiden och se om vi kan komma tillbaka till de vänner vi en gång var. Jag börjar att inse att det nog inte kommer att bli så som jag hoppas på. Det finns liksom ingen tid kvar för mig i ditt liv. Dagarna springer iväg och du väljer dina vägar och jag finns inte med på dem. Men jag börjar acceptera det.
Jag har andra i mitt liv som börjar få större betydelse och det är jag riktigt glad över. Det finns personer som börjar finnas mer och mer för mig, öppnar upp sig för mig och jag känner verkligen att vänskapen växer!
Men tankarna finns där hela tiden, vad händer med oss? Finns det kvar något av oss eller har vi tappat det helt?
Kan jag verkligen förlåta och gå vidare?


/Denise