Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så rädd som jag var i söndags då jag fick åka in till akuten med Marcus. När vi vaknade så sa han att han hade en fruktansvärd huvudvärk. Men jag tänkte inte mer på det. Sen efter en stund så domnade vänster ben bort, efter en stund så rörde domningarna sig upp i kroppen, ballen, sidan, armen (kunde inte dra ihop fingrarna), munnen, tungan och tänderna. Fick köra snabbt in till akuten. Väl där så hinner vi inte sitta och vänta mer än högt räknar 2 minuter innan de kallar in oss. Upp med Marcus på en bår, jag fick vänta i ett annat rum. Efter en stund kommer de utkörandes med Marcus och säger till mig att följa med. Vidare till ett annat rum. Nu finns där 5 personer som håller på med Marcus, tar prover och går igenom hela honom. Där sitter jag helt själv och vet inte vad jag ska göra, vad är det som händer med mitt hjärta?? Om jag ska vära ärlig så kan jag nog minnas mig att jag till och med bad gud om att inte ta honom ifrån mig. Vilket jag aldrig har gjort innan. Men vad gör man i en sån situation, jo man vänder sig till högre makter. Efter att de tagit 8 rör med blod och f¨rågat Marcus vad som hände,r så kör de snabbt iväg till akut röntgen för att magnetröntga hjärnan. De trodde att han fått en propp eller blödning. Jag har aldrig varit så nervös som jag var när jag satt utanför röntgen. Jag vet inte vad jag skulel gjort om det skulle ha hänt Marcus något, jag är ingenting utan honom!
De kom ut efter ett tag och sa att det så bra ut, då kände jag riktigt hur en sten föll ifrån min kropp. Nu kändes det i alla fall lite bättre, även om jag undrade vad som hänt.
De körde upp Marcus till Neuro avd 2. Där låg han i ett rum med övervakning hela tiden. Han hade fått tillbaka känslen i benet men inte i vä arm. Huvudvärken var nog värst. Han fick panodil men det hjälpte inte. Sen blev jag nerskickad till Apoteket för att köpa migräntabletter. Förvirrad som jag är, inget lokalsinne alls, så jag fick ringa till mina föräldrar och pappa fick förklara var jag skulle gå. Jag lyckades först hitta tillbaka till bilen, rasta Shira (som för övrigt fortfarande var dålig), lämna Shira och sedan lyckades jag hitta till Apoteket. Stolt över att jag lyckades faktiskt!
När jag kom tillbaka till Marcus så hade han fått en spruta Stesolid och var lugn och sov lite halvt. Satt där en stund sedan insåg jag att Shira hade suttit i bilen i över 4 timmar. Jag pussade på Marcus och sa att jag snart var tillbaka.
Jag körde så snabbt jag kunde hem till mina föräldrar, men ifrån malmö till ö Klagstorp är en bit och tar ca 45 min. Väl hemma hos föräldrarna så kom tårarna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, min söta mamma och pappa kramade om mig sedan bäddade de ner mig i soffan. Jag vila en liten stund innan Lollo, Johan och barnen kom. Min söta syster kom in till mig med Alice, Alice var så glad och klappade på mig, så jag fick gå upp. Busade en stund med Vince och Alice, det kändes mycket bättre! Precis när jag skulle äta lite mat (inte ätit eller druckit på hela dagen) så ringde Marcus. Han hade panik och sa att han ville att jag skulle komma. Jag satte mig direkt i bilen och körde iväg. På väg till Trelleborg så insåg jag att jag hade Shira kvar i bilen. Fick ringa till underbara Jenny som så snällt hämtade Shira och körde henne till mina föräldrar. Sen körde jag snabbt till Malmö. Väl tillbaka till Marcus som var ledsen och svag. Jag satte mig hos honom och sa att jag inte skulle lämna honom nu, jag stannar så länge han var kvar.
Som tur var så fick han ett enkelrum, där vi kunde få lung och ro. Vi klämde ihop oss i den lilla sjukhussängen och låg så tätt vi bara kunde. Varannan timme kom de in och gjorde prover, hela natten med. Jag lämnade inte Marcus sida, han är ju mitt allt.
Hade ringt till jobb också och sagt till om att jag inte kom till jobb på måndagen, ville inte lämna Marcus. ´
Igår när vi vaknade igår så satt vi mest och väntade på att doktorn skulle komma. Vi tittade på tv och halvsov igenom hela förmiddagen. Men vid 11 tiden så kom de in och sa att Marcus kunde gå hem. Det var så SKÖNT!
Vi fick reda på att det var stressrelaterat och en grov migrän. Det var en sån lättnad! De sa till Marcus att han måste ta det lugnare, jag hoppas att han kommer att göra det med! Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Vad skulle jag gjort utan min älskling?? Marcus jag älskar dig av hela mitt hjärta, du är mitt allt! Utan dig är jag inget!

Fy för för denna helgen, den vill jag inte uppleva igen!
Jag är fortfarande så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen, och en massa papper att fixa på jobb! Men men det fixar jag! Jag ska inte stressa jag heller. Om bara några timmar så är jag hemma hos min älskling igen!!


/Denise